Historia

Postjaktens förebild

Sveriges amiralitetskollegium beställde, vid sidan om många andra fartyg, en serie på fyra postjakter från Jouxholmens varv i Kronoby, Finland år 1679. Fartygens grundmodell och rigg hade designats av den engelska skeppsdesignern Charles Sheldon, som hade anställts av Sverige. I Sverige rådde vid den här tiden stormaktstidens uppgång. Grannstaterna var svaga och Vasa-ätten hade lyckats förstärka sin ställning och skapa en effektiv armé, som obönhörligt förstorade landet längs Östersjöns kuster. Vid den här tiden beslöt man att också förbättra posttrafiken mellan Sverige, Finland och de Baltiska länderna. Posttrafiken var postböndernas uppgift i skärgården. Skärgårdsbornas postbåtar var små och närmast byggda för fiske och transport av små varor. Efter att postjakterna hade färdigställts i augusti 1679 transporterades de till Stockholm där de utrustades och levererades för att tas i bruk 13.11.1679. Postbönderna ville ändå inte ta postjakterna i bruk. Orsaken till det här vet man inte med säkerhet. Orsaken kan man bara anta var endera misstro mot en ny typ av fartyg, rädslan att skatte- och andra lättnader för posttransporter skulle upphöra, rädslan för att ett större fartyg skulle kräva en annan seglingsteknik eller kanske man upplevde fartygen som svårhanterliga.

I stiltje, svag vind eller i hamnbassänger kunde man inte få de nya postfartygen att röra sig lika lätt som en betydligt mindre seglingsbar fiskebåt som man också kunde ro. Således tog amiralitetet fartygen i eget bruk på grund av böndernas klagomål och posttransporter fortsatte ända till ryska tiden med böndernas egna båtar. Några av fartygen övergick i tullens bruk. Vilka uppgifter de andra tre postjakterna som färdigställdes år 1679 hamnade i eller hurdana öden de utformade, har inte klarställts och kan eventuellt inte heller längre fastställas. För att ta reda på den här saken, borde man forska i amiralitetskollegiets inventariekataloger.

På Sheldons ritningar var posjakten, som framgår av bilden ovan, försedd med två master och råsegel. Per Olov Hortell som gjort ritningarna för föreningens fartyg, planerade fartyget ändå som en båt med en mast och en gaffelsegelrigg. Ett fartyg med en sådan rigg är betydligt lättare att segla än ett fartyg med råsegel. Postjakten representerar till sina mått och sin modell skuta-typen, som var ett mycket vanligt transportfartyg bland bönder. Även de ursprungliga fartygen hade planerats för transport av, förutom post och frakt, också passagerare.

Varför byggdes Postjaktens förebilder i Österbotten?

Österbotten hade blivit ett betydande skeppsbyggnadsområde på 1600-talet. Skeppsbyggnad på den tiden, liksom i nutid, representerade en av de mest krävande näringarna teknikmässigt.

Skeppsbyggnadskunskaper hade inhämtats på handelsresor till Sverige och Baltikum. Samtidigt hade man varit på byggnadsarbeten i Sverige för att få ett extra levebröd och där lärt sig nya tekniker. Bönderna vid kusten var dessutom vana att själva bygga sin fiskebåt, så det var inte så stort steg att börja göra litet större fartyg för försäljning.

Hur var det sedan möjligt att man i det avlägsna Österbotten tillverkade nästan alla fartyg som tillverkades i Finland och att de räckte till försäljning till och med till Sverige? Tidigare förklarades österbottningarnas skeppsbyggnadskunskaper med att de var så skickliga timmermän och snickare. Å andra sidan förklarade man de goda snickarfärdigheterna med att de byggde så många båtar. Om man vill undvika en sådan cirkelgång så kan man se på de ekonomiska förhållandena i Österbotten under den här tiden.

Tjärbränning hade skapat en betydande förmögenhet i Österbotten och köpmännen i kuststäderna hade möjlighet att hela tiden utrusta nya fartyg för tjärtransporter mellan hemstaden och Stockholm. Som returlast hämtade man salt, men också handindustriella produkter, såsom finare tyger, metallföremål, vapen och till och med njutningsprodukter som tobak och kaffe som långsamt hade börjat sprida sig och som bönderna som hade blivit rika på tjära småningom började skaffa sig.

Skeppsbyggnadskunskaper hade inhämtats på handelsresor till Sverige och Baltikum. Samtidigt hade man varit på byggnadsarbeten i Sverige för att få ett extra levebröd och där lärt sig nya tekniker. Bönderna vid kusten var dessutom vana att själva bygga sin fiskebåt, så det var inte så stort steg att börja göra litet större fartyg för försäljning. I Finland fanns det dessutom vid kusten passande virke för skeppsbyggnad. De självständiga och nyrika bönderna längs kusten kunde tala svenska och var vana att röra sig i Sverige, vilket underlättade kronans grundande av skeppsvarv längs den österbottniska kusten. Stor efterfrågan på skepp under stormaktskrigen tvingade kronan att söka passande platser för skeppsvarv även i Finland och därför grundades statens båtvarv även i Kronoby.

En djupdykning i 1600-talet

Vid sidan om och som stöd för Postjakten –föreningen grundades år 1999 en förening med namnet En djupdykning i 1600-talet. Föreningens uppgift är att stöda och utveckla kännedom om Kvarken och dess skärgårds historia, näringar och natur i 1600-tals anda.

För att kunna förverkliga sina mål, så gör föreningen bl.a. följande:
– samlar in uppgifter, som angår de tidigare nämnda sakerna
– samarbetar med andra föreningar som har samma mål
– erbjuder information och utbildning om 1600-talets historia för sina medlemsföreningar

Postjaktens meny i 1600-tals anda

Enligt uppgifter var de traditionella maträtterna i skärgården på 1600-talet lammkött och fiskrätter samt skogs- och sjöfåglar och dessa rätter fanns på matsedeln ända från den tid då skärgården befolkades. Vid den österbottniska kusten, och också på traktens fartyg, i slutet av 1600-talet var dieten inte så ensidig som man skulle kunna föreställa sig. Fastän potatisen, som senare fått mycket stor betydelse, fortfarande var okänd, användes ett stort antal grönsaker, både sådana som växte vilt i naturen och odlade. Olika kål- och löksorter användes, såsom också olika örter, som var utomordentliga vitaminkällor. Svampar kunde man antagligen inte uppskatta och trots att det fanns mycket bär så använde man ganska litet av dem. Också olika rötter samlades. Av sädesslagen var det korn som allmänt odlades och det användes till gröt, välling och bröd.

Maten konserverades genom torkning, rökning eller genom att salta den. Rökt och torkat kött höll sig bra och det var kompakt föda som var populärt som matsäck.

Det vanligaste husdjuret var får, av vilka man fick mat i olika former. Mjölk på fartygen var alltid i form av surmjölk eller fil. Grisar fick man i bytesaffärer från inlandet, dit man förde fisk och sälkött, tran och sälhudar. Grisköttet saltades och röktes för vintern.

Både fattiga och rika hade ”vilt på bordet” då man bara fick tag på det. Hare samt skogs- och havsfåglar jagades allmänt. Större vilt fanns vanligtvis inte, förutom sälar förstås. Man for ut på vårisarna i stora grupper för att leva under otroligt påfrestande och stränga förhållanden. Man kunde bo många veckor i båtarna som man drog efter sig på isen och dödade sälar på oberäkneliga vårisar. Bytet var ofta mycket rikligt, men havet kunde sluka både jägarna och deras med möda infångade byte om det råkade blåsa upp till storm.

Maten tillreddes under anspråkslösa förhållanden. Maten kokades och halstrades på öppen eld eller stektes i stenugnar, som först hade värmts upp med eld och sedan sopats någotsånär rena från aska. Maten åts ur trä- och lerkärl med träskedar, knivar eller vanligtvis med fingrarna. Användningen av gaffel blev vanligt i Finland först i mitten av 1600-talet, först bland överklassen och borgerskapet och senare även bland allmogen och bönderna.

På menyn hittar du maträtter som kan sammanställas till en helhet. Alla maträtter bjuds inte på samma gång. Råvarorna köps från lokala producenter och vilt från företagare som är specialiserade på det. Rätterna tillverkas till stor del av naturenligt odlade produkter.

Kärl

Genom att undersöka keramiklitteratur har man från museet fått fram de klassiska modellerna för design och tillverkning av kärl. De första keramikföremålen i serietillverkning i keramikverkstad producerades i Finland år 1561.

De keramikföremål som var i vardagsbruk på 1600—talet var till största delen importföremål bl.a. från Holland, Tyskland och Sverige. Därifrån spred de sig sedan till de nordiska länderna och innefattade delvis också den finska keramikkulturen. Till slut fann de vägen även till allmogen och bönderna.

På fartygen användes föremålen vid matlagning men samtidigt också för servering och som förvaringskärl. Det väsentliga med föremålens formgivning och dekoration var enkelheten och en viss klumpighet. Framställning av keramiska föremål i vasatrakten började på initiativ av Erik Wallenberg i hans egen keramikverkstad år 1669.

Den servis som används på Postbåten är tillverkad av rödlera och innehåller allt som allt 80 föremål. Servisen har designats och tillverkats av keramikkonstnär Harri Huhta.

Kläder

Inom ett skilt klädprojekt klarlades hur allmogens kläder såg ut i slutet av 1600-talet och avsikten var att tillverka 10 helheter (=skjorta, byxor, några västar, dräkt för kvinnor). Man strävade efter autencitet, men ändå inom möjlighetens gränser. Man började inte själv väva eller färga tyg. Ett problem visade sig vara bristen på källor. Det fanns inte just bilder, texter från 1600-talet eller bevarade kläder. Många gånger måste man ty sig till expertutlåtanden: ”Det är mera troligt att saken är på det här sättet än att den inte skulle vara”. Det här konstaterandet blev bekant. En livlig kontakt över havet till Sverige hämtade med sig nyheter, kunskaper och färdigheter först bland fiskare och andra sjöfarare.

En annan problempunkt var att hitta den rätta typen av tyg. Handvävda tyger var för dyra. Således hämtades tyg till kläder överallt i landet: på lopptorg, på bekantas vindar och i småbutikernas gamla lager. För besättningen tillverkades kläder, en skjorta och byxor i linne och de har fått autencitetsgodkännande av direktören för Jakobstads stadsmuseum.

Musik

Finlands svenska folkmusikinstitut som verkar i Vasa har tagit reda på hurdan musik som spelades vid kusten i slutet av 1600-talet. Från sina egna arkiv har institutet sammanställt en inspelning som kan användas som bakgrundsmusik på seglatser.

Navigering och segling på 1600-talet

1600-talets skeppare hade mycket primitiva hjälpmedel att ta till. Kompasser fanns och med hjälp av stjärnhimlen kunde man orientera sig, åtminstone vädersträcken. Annars var en sjöresa alltid ett stort äventyr och en upplevelse som man ofta klarade sig helskinnad ifrån.

Man hade inga väderleksrapporter att tillgå och man behövde lämplig vind för att kunna komma iväg, men den vinden kunde under resans gång utvecklas till storm. Å andra sidan kunde man på den tiden tyda naturens tecken och speciellt av molnformationer hr vädret skulle komma att utvecklas under de närmaste timmarna och till och med under de närmaste dagarna. Inom sjöfarten hade sådana kunskaper stor betydelse, där vardagliga observationer, tro och berättelser om tidigare resor säkert delvis skapade en känsla av osäkerhet. Fartygens befäl var självlärda fiskare eller bönder. På 1600-talet måste man ännu vara rädd för sjörövare eller under krigstid fiendens krigsfartyg som kunde kapa dem. Man hade någon slags uppfattning om kustens formationer, men det fanns inga säkerhetsanläggningar inom sjöfart. Den tidens kartor var riktgivande, men att enbart färdas med hjälp av dem utan lokalkännedom skulle ha lett till skeppsbrott och gjorde det också ofta. Mörker, stormar och dimma var mardrömmar för 1600-talets sjöfarare, eftersom pålitliga lokaliseringsmetoder inte fanns. I Bottenviken, speciellt längs den finska kusten, fanns det långa, tvärgående moräner med klippblock, som ställvis nådde långt ut i det grunda havet. På grund av dessa försökte man segla dagtid och i klart väder.

Sjömännens välkända vidskeplighet skall tas med i dramaturgin. Ett antal gamla besvärjelser och trollformler har samlats in, med avsikt att använda dem som exempel på tron på mystiska krafter som var typiskt på 1600-talet.

Fyrarna i Kvarken

Finlands lots- och fyrverk grundades 1696 som en skild underavdelning till det svenska rikets motsvarande verk. Dess verksamhet leddes till en början i Karlskrona, från år 1770 i Helsingfors vid Sveaborgs fästning.
Finlands första fyr byggdes 1753 på Utö i norra Östersjön vid inloppet till farleden till Åbo. Dess runda torn var murat av sten och där brann ljus och oljelampor. Som tilläggsljus hade man brinnande kol i en järnkorg. Den andra fyren byggdes på 1800-talet i Porkkala vid Finska Viken.

I Kvarken har fyrar byggts enligt följande:
– Finlands äldsta bevarade träbåk finns på Fäliskär vid Rönnskär från år 1784
– Norrskär, byggnadsår 1846, 1884 och 1957
– Ritgrund 1863, 1945
– Strömmingsbådan 1885
– Valsörarna 1886
– Stubben 1954
– Utgrynnan 1960
– Vasa 1981